Uppdraget

Nu är jag äntligen på väg, jag ska lyckas! Det har jag lovat hela min släkt. De tror på mig, så jag ska klara det. Träden är höga där jag går i skogen. Inget flygplan skulle kunna se mig under träden här jag springer ensam. Det är långt kvar så jag måste skynda mig. Jag kanske måste övernatta här i värsta fall. Mina fötter är helt leriga efter att ha gått så långt. Nu är jag riktigt trött. Jag måste verkligen ta och övernatta nu. Runt mig ser jag bara massor med höga träd. Detta kommer ta lång tid. Tålamod är viktigt i nuläget.

Plötsligt ser jag någon komma springande långt bortifrån. Han kommer från höger sida, han måste också veta om det. Jag kommer inte hinna övernatta här. Då kommer han se mig och det är det sista jag vill. Jag fortsätter springa framåt och hoppas allt vad jag kan att han inte ska se mig. Träden står ganska glest så jag tror att han kan se mig. Jag stannar och gömmer mig bakom ett träd för en halv minut och hoppas på att han tappar bort mig och springer åt ett annat håll. Min önskning slår in vad jag vet eftersom att jag inte ser honom längre. Nu kan jag nog övernatta, jag tar fram min ryggsäck och tar fram en smörgås. Mums! Jag är utsvulten! Det börjar bli sent så jag måste göra upp en eld för att värma mig. Jag hämtar några stockar och gör upp en eld. Det tar lite tid men efter ett tag så lyckas jag. Det blir varmt snabbt så jag somnar efter bara några minuter.

När jag vaknar ser jag solen uppe vid träden. Jag är långt efter, jag måste skynda mig. De kan vara långt före mig vid nu. Jag börjar packa ihop alla mina saker och sen börjar jag vandra. Jag måste nog hitta något transportmedel för att ta mig fram snabbare. Annars kommer jag inte klara detta. Det är en stor skog så det är lätt att bli vilse. Jag har en karta som hjälp men precis nu vet jag inte exakt var jag är. Jag kollar ner på kartan och försöker hitta var jag är på den. Runt om mig ser jag inget som jag kan känna igen på kartan. Det kanske finns något längre fram, så jag bara fortsätter att gå framåt.

Det är då jag ser honom, bakom ett träd lite längre bort. Han spionerar säkert på mig. Det måste varit någon som skickat honom. Jag fortsätter, nu med ännu snabbare steg. En stor rot hindrar min framfart och jag snubblar raklång på marken. Sävligt sätter jag mig upp på en stubbe en meter bort. Den är gammal och rutten och det är svårt att hålla balansen på den eftersom att den är så liten. Men jag är van vid att vara ute på äventyr. När jag var liten så hamnade jag i trubbel mycket för att jag sprang iväg hemifrån. Jag vet inte varför jag gjorde det men det var så roligt. Hemma hände aldrig något förutom att jag fick hjälpa till mycket att laga mat m.m. Vi är en väldigt fattig familj, så det var svårt för min ensamma mamma att ta hand om fem barn. Det var så tråkigt att hjälpa till så jag rymde ibland. Ibland märkte hon inte något och ibland fick jag stryk. Men efter ett tag märkte min mamma att jag var väldigt duktig på att vara ute i naturen och att vi kan använda oss av det. Det var då hon skickade iväg mig.

Plötsligt hör jag något bakom mig. Jag vänder mig om i en långsam rörelse. Det är en man klädd i kamouflagekläder. Mannen är inte särskilt stor men jag kan tänka mig att han är snabb och smidig. Han börjar springa framåt dit jag ska i full fart, och jag hinner inte tänka eller göra något tills han är utom sikte. Då ställer jag mig upp och börjar halta fram. Det är en å längre fram kan jag se och jag vet inte hur jag ska ta mig över den. Jag stannar och sätter mig ner på marken för att linda in min fot med en bit av min tröja. Det börjar svida rejält i min fot, fast jag försöker inte tänka på det nu, så är det svårt. Jag fortsätter att springa mot ån. Det kan inte vara långt kvar nu men det går inte särskilt snabbt med en sådan här fot. Jag undrar var mannen tog vägen som jag såg, och varför han inte dödade mig direkt där jag var hjälplös. Hur ska jag komma någonstans med denna foten? Det kommer aldrig gå, och jag kan inte vända nu när alla har så stora förhoppningar där hemma. Jag skulle aldrig ha tagit emot detta uppdraget. Jag skulle ha låtit någon annan ha gjort det. Alla kommer vara så besvikna på mig. Det börjar bli mörkt så jag får gå fortare. Nu är jag framme vid ån, den forsar snabbt fram och jag blåses omkull. Det är långt ifrån vindstilla här. Jag ställer mig upp igen med besvär och går lite närmare ån. Den är lagom stor men om jag bara skulle ha en liten båt så skulle jag kunna ta mig fram längs ån. Jag tänker förtvivlat och kollar runt omkring mig. En båt! Stor är den inte men den är perfekt för mig att sitta i. Det är precis så att jag och min stora ryggsäck får plats i den trånga båten. Men jag är glad över att ha hittat något transportmedel över huvudtaget.

Jag öppnar ett öga och sen det andra. Vad har hänt? Var är jag? Just det jag är fortfarande på båten. Man kan inte se solen än, men snart så kommer det bli ljusare. Jag undrar och tänker på hur den där mannen i kamouflagekläder kom iväg så snabbt. På mindre än en minut var han utom sikte. Hur kom han över ån? Hade han också en båt, och i så fall varför tog han inte också den här för att stoppa mig. Han kanske inte hann. Så måste det vara! Jag är helt säker på att han vill åt samma sak som mig. Jag börjar ro igen. Om han nu som jag tror har en båt precis som mig, kan han inte vara långt före mig. Snabbt börjar jag ro igen. Så skönt det är att sitta i en båt och vila benen och jobba med armarna istället. Det är bra med variationer så att man inte blir alldeles för trött för då klarar man aldrig något. Jag kisar med ögonen och försöker se om det är något längre fram eller bakom mig. Ingenting. Jag börjar ro snabbare i förhoppning och så ser jag något längre fram. Det kommer en kraftig vind och jag börjar åka snabbt. Nu ser jag inte det som jag såg där framme längre. Jag kollar till höger och ser något röra sig snabbt bakom träden. Det är svårt att se men jag tror att det är några män på hästar. Detta är inte bra. Plötsligt stannar hästarna. Åh nej, tänk så ser dom mig! Det blir färre och färre träd och lättare och lättare för mig att se dom. Nu stirrar jag rakt in i en mans ögon. Dom har märkt mig! Pilar skjuts från dom, de är fler än vad jag trodde. Jag duckar och hoppas på det bästa. Min båt stannar, toppen. Den har antagligen fastnat i en sten på botten.

- Fred! Fred! skriker jag.

Vad är det ni vill mig? säger jag så oskyldigt jag kan.

Pilarna slutar att skjutas och jag känner en lättnad över mig. Men det skulle jag inte ha gjort alldeles för snabbt. En av männen tar ut en ännu mindre båt än min och ror fram till mig. Vad ska jag göra?! Tänk tänk! Nej, inte hjärnsläpp, inte nu! Mannen kollar undrande på mig.

- Vem är du? säger mannen.

- Jag är bara en oskyldig roddare!

- Vem är du?! säger mannen med en hes sur röst.

- Det sa jag ju! försöker jag mig på igen.

Jag vaknar upp fastbunden vid ett träd i skogen. Det är 10-12 män som står runt omkring mig och pratar med varandra. Detta ser inte bra ut för mig. Men så kommer jag på att jag har en kniv i bakfickan. Om jag bara skulle kunna få tag i den så kan jag sen skära upp repet som är knutit hårt om mina händer och sen smita iväg. Diskret försöker jag ta min kniv. Ja! De har inte tagit den, dom har nog inte märkt att jag har den. Jag har nästan den! Långsamt tar jag upp den och skär av repet. De är fullt upptagna med att prata och äta, så ingen märker mig när jag kryper ner och kryper iväg. Jag känner hur någon tar tag i min fot. Snabbt vänder jag mig om och ser en full gammal man.

- Och var ska du min lille vän? säger mannen och ler hånfullt.

Jag ler tillbaka och tar min kniv och innan han hinner göra något är han död, stackare.

Nu är jag tillbaka på min lilla båt igen. Jag slapp undan för den här gången. Min ryggsäck är inte här! Snabbt klättrar jag ur båten igen och försöker hitta min ryggsäck. Jag hoppas att de inte har märkt att jag är borta än.

- Var är den där lilla råttan?! hör jag en arg röst säga.

De har märkt att jag är borta! Jag ser min ryggsäck brevid en man som sitter ner och äter en brödbit. Ska jag springa eller ska jag hämta min ryggsäck? Min ryggsäck är väldigt viktig men det är också mitt liv. Det är nu eller aldrig! Jag springer allt vad jag kan och tar ryggsäcken, hoppar över mannen som sitter lutad mot ett träd och springer till min båt. Jag klarade det! Detta är helt otroligt, jag klarade det faktiskt. Nu är det bara att sätta full fart helt enkelt! Jag ror allt vad jag kan och innan jag förstår det själv är männen utom synhåll.

Solen är nu mitt uppe på himlen och jag känner mig bra efter ha klarat mig från männen. Jag tar fram kartan ur min ryggsäck och försöker hitta var jag är. Till vänster om mig finns en gigantisk sten. Den måste finnas med på kartan. Ja, jag hade rätt. Nu är det inte långt kvar. Hoppas bara inte mannen i kamouflagekläder kommer före mig. Jag tar båten till sidan av ån och hoppar av. Nu är det nog bara cirka en mil kvar.

Efter en lång vandring har jag äntligen kommit hit. Men var är mannen i kamouflagekläder? Där är han! Han kollar på mig och ler.

- Hej! säger han och låter väldigt glad.

- Hej.. säger jag tveksamt och tar fram min kniv.

- Nej, det är ingen fara! Jag är din vän. Din mor skickade mig för att hjälpa dig att visa dig vägen och hjälpa dig från fara på din resa. sa han som om det var inget speciellt.

- Men varför har du inte kommit fram till mig och sagt något innan då?!

- Det kunde jag inte, då skulle du antagligen inte lita på mig. Men nu kan du lite på mig eftersom jag inte har tagit påsen.

- Ja, det har du ju rätt i.

Jag kollar ner på kartan och ser att jag bara behöver ta ungefär tre steg till för att komma till påsen. Påsen där hela vår familjeskatt finns. Nu behöver vi inte vara fattiga längre! En sådan lättnad känns över mig. Jag tar ett sen två och sen tre steg och lyfter på en sten och tar upp påsen. Ett brett leende sprids över mitt ansikte.

Äntligen har jag fått familjeskatten som så många försökt stjäla av oss! Äntligen!

SLUT